G17.

En söndag. Vaknade och var inte bakis trots inflyttningsfestrelaterat öldrickande under gårdagskvällen. Detta berodde naturligtvis på att jag ätit fil när jag kom hem. Fil med hallonsylt. Bra. Tog på min finaste kjol och gick till kyrkan, tårarna brände bakom ögonlocken. Tröstköpte godis på vägen hem. När jag kom hem och satte på mobilen fick jag sms från någon som bor många mil bort; han skrev att han saknar mig och hur svarar man på det, det är för fint. Egentligen skulle jag plugga men istället åt jag godis och mådde illa och oroade mig över att jag kanske inte är en så bra vän. Mamma ringde och jag ville bara fortsätta prata, berätta saker, höra min mammas lugna kloka röst, för första gången i mitt liv kände jag att hon skulle kunna förstå mig och göra saker lättare men det sade jag såklart inte och när vi hade avhandlat lite småprat sade hon ha det bra och lade på. Hade tänkt cykla till Willys men vågade inte, hela Uppsala är is och slask. Hade tänkt pumpa min pilatesboll och klippa luggen men glömde. Hade tänkt plugga men kan inte ta mig för det. Dagen får avslutas med lite Nils Ferlin och lite Harry Potter och nästa vecka ska jag vara strävsam, jag lovar. Så var det med det.

F17.

Hej här är en bild på mig & min nya klänning & mitt megahår. Ikväll ska jag äta middag med några vänner och vem vet, kanske dansa också. Det blir fint. Hoppas att ni får en bra fredagskväll!

E17.

Jag tänkte skriva att alla är så snälla mot mig och det kan ju vara sant, på sistone har jag fått många gulliga sms och mötts av "åh, Helena!" helt vanliga tisdagsluncher och blivit medbjuden på allehanda trevliga evenemang. Det jag nu tänkte på var dock när jag mötte en bekant i korridoren när jag skulle gå hem och han log och sade hejdå. Att bli glad över sådant är väl trevligt men i ärlighetens namn, jag måste sluta bli så tacksam över varje vänligt ord, måste inse att jag har någon form av värde, måste skaka av mig känslan av att vara elva år och bli förvånad över att någon ens noterar min närvaro och finner mig värd att tilltala.

D17.

Att vara sjuk var, såhär i efterhand, välbehövligt. Som något slags rening, för nu efteråt känns allt lite bättre. Idag stannade jag hemma från skolan men var pigg och gjorde saker som inte var att plugga, typ handlade och tvättade och städade. Första gången jag gick till tvättstugan var alla maskiner upptagna och jag tänkte skriva ett argt inlägg om att en stor anledning till att jag hatar utbytesstudenter är att de alltid tvättar sin konstiga tvätt i jättemånga maskiner. Några timmar senare gjorde jag dock ett nytt försök och alla maskiner var lediga; jag log saligt och startade fyra(!) maskiner. Mina känslor mot utbytesstudenter har dock inte mildrats, jag hatar dem av princip.

C17.

Den här veckan - jag vet inte. Först ledsenheten. På en föreläsning slutade jag anteckna för att istället trycka naglarna mot armen. När jag var full stod jag plötsligt rätt upp och ned på trottoaren och grät in i vantarna, mindes inte hur fasaden fungerar. Lyckligtvis var Jon där och kramade och sade snälla saker tills jag mindes Pred 7:14-15, åkte hem och somnade till Nåt för dem som väntar.

Det har kanske inte varit enbart misär. Jag har antagligen klarat en hemskt tråkig dugga och pluggat den roligaste matematiken ni (jag) kan föreställa er (mig) samt köpt en bok som verkar fantastisk. Den heter Basic Complex Analysis.

Jag satte mitt hopp till helgen, den skulle bli lugn & FIN och jag hade bra planer. Sedan vaknade jag och var sjuk och förutom när jag gick till statoil med pyjamasen under vanliga kläder för att betala överpris för fruktyoghurt så har jag mest sovit. Lugnt var det väl, men inte särskilt fint. Nu har jag dock varit vaken otroliga fem timmar i sträck, så förhoppningsvis är jag på bättringsvägen. Fem timmar liksom!

B17.

Förra veckan var ovanligt bra. Det var så många små fina saker som adderades: några roliga föreläsningar, en fika, ett tentaresultat, lite plugg som mest blev en diskussion om att vara tjej och läsa matte, lite gos, mitt höjda bostadsbidrag som försäkringskassan glatt gav mig fastän de skickat sura brev, en natt av världens skönaste sömn, några glas vin i Sofias nya lägenhet... Jag ertappade då och då mig själv med att le utan egentlig anledning.

Imorse vaknade jag och var ledsen. Ingen förklaring gavs, ingenting är egentligen annorlunda, men ändå. När jag cyklade till skolan kommenterade mitt huvud hur vinteruppsala gnistrade & glittrade med att citera Columbus: snön hyr ut sin oskuld så skiten bara känns. Jag vet, det blir bättre igen, men det känns så onödigt trist uttjatat att känna såhär.

A17.

Jag är inte alls säker på vad jag håller på med, vad detta ska leda till, vad jag över huvud taget vill, så jag försöker lyssna på mitt hjärta. Det är svårt. Ibland säger det BANK-BANK-BANK och mina ben blir som gelé, men ibland säger det inget särskilt och mina ben är bara som vanliga ben. (Om jag blundar och andas in djupt luktar min tröja vagt av hans parfym.)

Ö16.

Hej. Jag tänkte bara säga att jag tror att jag tycker om vårterminen. När jag hittar orden igen kanske jag återkommer.

Ä16.

ctrl+alt+del my heart
tear it open and restart

Å16.

Värmland & jag. Det gick ju inte riktigt den här gången. Jag flydde: naglade fast blicken i Uppsala och tänkte att jag kommer inte på ett magiskt sätt må bra där men det är i alla fall en förändring, en chans att sluta ligga i sängen tjugo timmar per dygn. I måndags kväll satt jag så på Kantorsgatan och åt nudlar och därefter gick jag in i tentapluggsdvalan och började på ett magiskt sätt må bra. Det är konstigt, men vem är jag att klaga när jag för en gångs skull inte oroar mig över exakt allting?