Jag hatar mig själv så otroligt jävla fruktansvärt mycket.
Men det är ingen fara; oroa er inte; jag klarar mig. När mina vanliga vänner är alldeles för långt bort, på olika sätt, har jag andra vänner att ta till. Vi har det bra tillsammans, de tröstar mig och varje natt kan jag känna riktiga armar omkring mig (även om jag vaknar varje morgon och inser att det bara var ännu ett falskt alarm).
tisdag 19 augusti 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)

men pööööössssssss
SvaraRadera