L2.

Angående mitt förra inlägg tyckte en anonym person att det var taskigt mot mina kompisar att säga att de inte håller mig vid liv. Det fick mitt hjärta att slå hårt, min kropp att darra lätt och min mage att göra ont. Det gick över; kvar är bara obehaget och molandet i bröstet.

Ska jag ljuga? Jag älskar mina vänner och visst, utan dem skulle min lust att leva vara ännu mindre. Men grejen är att jag faktiskt inte vill leva. Det är inte mina vänners fel, men jag tror fullt och fast att de skulle kunna ha fina liv utan mig. Jag är så oviktig, så otillräcklig, jag är inte rolig, inte bra på att trösta, inte bra på att vara en vän.
Oavsett hur dåligt jag mår vågar jag inte ringa/smsa/höra av mig på något sätt. Av rädsla för att dra ned vänner. Av rädsla, så förlamande rädsla, för att vara en last, bli något man måste ta hand om fastän man inte vill, inte riktigt bryr sig. Har jag någon gång försökt har det faktiskt inte fungerat.

Den direkta anledningen till att jag inte tar livet av mig är att jag är rädd för straffet.
Någonstans bakom allt det mörka trasiga finns en ingrodd tro på Gud och något gott, och jag försöker desperat klamra mig fast vid det.