Världen är hjärtskärande vacker. Solskenet. Regnet. Dofterna. Det låter så banalt att jag nästan skäms: gräset, blommorna. Sommarnätterna med det magiska ljuset. Hjärtskärande vackert.
Ibland känns det som om jag lever i en grå bubbla, omgärdad av smuts. Jag kan se det fina; det är som en tavla. Det når inte riktigt ända fram. Jag kan se det, men jag är inte en del av det. Något är i vägen. Gråsmutsen. Skalet. Väggen. Avståndet.
Jag ser det, men jag är en betraktare.
Det är inte för mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar