Städer vars järnvägsstationer jag besökt under veckan: Kil, Trollhättan, Göteborg, Malmö, Köpenhamn, Köln, Bryssel och Paris. Tågresan till respektive från Paris tog drygt ett dygn men var ganska trevlig i båda riktningar, trots några små förseningar: vi åt dahl i Köpenhamn, tittade på domen i Köln och lyssnade på roliga musikkanaler. Och så känslan i Paris: äntligen.
Jag tittade på konst och älskade det. Varför går jag aldrig på museum annars? Det är jätteroligt. Bäst var naturligtvis Musée d'Orsay fastän de byggde om och hade provisoriska lokaler, fastän vissa verk inte ens var framme; jag började nästan gråta vid en Monet. Lite töntigt men mest fint. Louvren besökte vi en kväll: jag hade promenerat och svettats och upplevt hela dagen och var dödstrött när jag stapplade in i rummet (högst upp längst in) där två Caspar David Friedrich finns. När jag väl tittade på målningarna var mitt hjärta dock alldeles lätt och jag är fortfarande lite till mig över att ha sett dem i verkliga livet.
När resten av min familj köade till Eiffeltornet strosade jag runt själv. Jag gick in i St Sulpice, förundrades över Guds storhet och bad en liten bön. På vägen ut blev jag tilltalad av en vänlig man och min hjärna reagerade långsamt på franskan, så det tog ett ögonblick innan jag insåg att han sade att jag var tvungen att gå: min kjol var för kort. Jag blev utslängd ur kyrkan. Jag satte mig utanför och grät en skvätt. Visserligen var min kjol kort men mitt hjärta, som nyss varit milt, kramades ihop till en liten hård boll: inte ens i kyrkan hör jag hemma. Det gjorde ont och gör fortfarande ont när jag tänker så: hur ska det någonsin kunna sluta göra ont om inte ens de kristna vill ha mig med?
Annars var det hela mest fint. Jag har försökt prata lite franska, druckit en himla massa café au lait och skrattat tillsammans med min lillebror. Fransmännen var gulliga; ingen kallade mig hora (vilket ju faktiskt hände förra gången jag var i Paris) utan log stort när vi krockade på trottoaren eller sade merci när jag stannade för att släppa förbi dem. Fint, som sagt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
åh åh åh. är så avundsjuk. men om en tjugi dagar nått är det min tur att resa.
SvaraRaderahahaha. du är så rolig. älskar dig. & jag har varit i skåne & ba ååå å åå åå å åå heleeeena vill ocksssååååå träffa heleeeeeenaaaa! ungefär femton gånger varje dag. & jag läser ju fristående kurser. haha bäst. & så tackar jag så hemskt mycket för vykortet & borde svara på det + kanske mest ditt brev. pusspusspuss. saknar dig!
SvaraRaderahej finis. åh, du, känn inte sådär med kyrkan osv: för det är ju inte sant, känner man efter ordentligt så tycker Gud alltid alltid alltid att man är fantastisk. ALLTID. och förr eller senare så kommer någon lyckas informera alla små människor om att ens hudfärg, kön, sexuella läggning, piercingar, tatueringar, hårfärg, misstag och korta kjolar inte alls spelar någon roll för honom. man är lika välkommen och hemmahörande ändå. och det finns människor som känner så för dig också. och så fint att höra att du haft det bra! det värmer i lille hjärtat mitt. som saknar dig. och för att svara på din fråga: jag gör små rullar av tejp: drar ut en bit på typ tre centimeter, gör en loop av den med den klistriga sidan ut och lägger ihop den ena änden över den andra. sen sätter jag en bit tejp bakpå bilden jag sätter upp, och fäster rullen på den och sätter upp bilden. då går det enklare att ta bort tejpen utan att ha sönder bilden när man flyttar den. ok, världens längsta kommentar, haha. men puss. jag gillar dig. Gud också. ta hand om dig. pussipuss!
SvaraRadera