X15.

Jag försöker plugga, inte så mycket för att jag ligger efter och snart har tentor och sådant där utan mest för att jag vill må bra. Det känns som att matematiken är en mysig stuga med mjuka soffor och en sprakande brasa i öppna spisen, och att jag just nu står utanför, i regnet, och tittar in genom fönstren. När jag försöker komma in halkar jag lite på de vissna löven på marken och jag saknar ork för att göra den slutgiltiga ansträngningen, forcera motståndet, fastän jag vet att ingenting kan skada mig när jag väl tagit mig in. Detta kändes ju som en helt normal liknelse. Jag känner mig helt normal.