Ursäkta mitt tjat men försommaren och syrénerna och plötsligt är det för mycket för mig; vadan alla dessa KÄNSLOR utan grund? Jag läser Fröding, I ungdomen, och vill mest gråta för att det är FÖR FINT, för mycket att ta in.
Det glittrar så gnistrande vackert, i ån,
det kvittrar så lustigt i furen.
Här ligger jag lat som en bortskämd son
i knät på min moder naturen.
Det sjunger och doftar och lyser och ler
från jorden och himlen och allt jag ser.
Det är, som om vinden ett budskap mig bär
om lyckliga dagar, som randas.
Mitt blod är i oro, jag tror jag är kär
- i vem? - ack i allt, som andas.
Jag ville, att himlens och jordens allt
låg tätt vid mitt hjärta i flickgestalt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar