C18.

Efter min hemkomst från Georgien spenderade jag fyra veckor i Kil. Då tappade jag allt, lyckades knappt hålla ihop. När jag tog ögondroppar kunde jag lura mig själv att jag gråtit och de små röda nagelmärkena i armen blev mina ständiga följeslagare. (Ironiskt nog gjorde mindre disk och mer yoghurt mina naglar starkare än någonsin, men vad spelar det för roll när jag ändå bara tryckte dem mot min hud?)

Det var inte alltid sådär. Inte när jag kramade vänner. Inte när min lillebror och jag tittade på Tillsammans och därefter spontanciterade repliker i flera dagar. Inte när jag låg på gräsmattan och tittade på stjärnhimlen med anledning av Perseiderna. Inte alltid, men ofta.

Nu är jag i Uppsala och hoppas att det ska bli bättre, måste hoppas att det blir bättre här för vad ska jag annars göra?