Förra hösten hade jag en oerhörd förtröstan. Jag visste inte riktigt vad jag höll på med, men jag hade en känsla av att det skulle bli bra. Det var som att Gud tog alla min misstag och gjorde någonting ännu bättre av dem, på sina outgrundliga vägar ledde mig rätt. På något sätt skulle allting lösa sig.
Nu vet jag bara inte.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jodå, det löser sig visst! Kan du inte komma hit och äta kakor snart? Klap
SvaraRaderaalltså, åh, Helena: detta, DETTA, en miljon gånger DETTA.
SvaraRadera